Tvåsamhetens vara eller icke vara
Och törsten på frihet – vad gör den med oss?
I en värld där vi ständigt är uppkopplade – där vi matas med tusen miljarder intryck, inspiration och social interaktion dagligen. I en värld där vi även är allt mer ihopkopplade. Våra nätverk smälter samman och ger oss tillgång till fler och fler människor och nya kontexter. I en värld där en dejt eller ett ligg bara är ett svep bort. Och så vidare.
Världen har krympt. Det är inte längre grannpojken vi främst flörtar med, utan kan lika gärna vara en snygg PT i Barcelona dit vi ska åka på semester, och som vi swajpat fram med Tinder Plus. Ett utbud som aldrig tar slut, där gräset alltid verkar vara lite, lite grönare. En tid där många utvecklat ett beteende där frihetsbegäret tagit över och där sannolikheten, och kanske uppoffringen, att satsa på att lära känna en enda person minskar. Och på andra sidan en stark kontrast. Par som stänger in sig i en bubbla och tappar glöden i sängkammaren – och ibland också livsglöden i ögonen när de nästlas in i vardagsbestyr och känner varandra utan och innan. Så vad har vi mitt emellan? Finns det andra alternativ? Och hur länge ska tvåsamhet vara normen och det vi strävar efter?
Saker håller på att förändras, det bubblar och fler ifrågasätter den klassiska tvåsamheten och funderar på alternativa sätt att ha relationer på. Jag själv tänker otroligt mycket på tvåsamheten, vänder och vrider på konceptet och har väl kommit fram till att jag tvivlar på om människan är menad att vara monogram. Jag var nyligen på Museum of Sex i New York där en del av utställningen handlade om djurvärlden, där det finns exempel på gruppsex och partnerbyten som en naturlig del av beteendet. Precis som i mänskovärlden, bara att här ses det som smutsigt, fel och laddat med skuld, framför allt när det stämplas som otrohet.
Men om nu människan skulle vara menad att leva i monogama kärleksrelationer, varför har vi då så många skilsmässor? Varför är så många otrogna? Varför känner sig så många sexuellt frustrerade? Varför är vi svartsjuka? Om det hade varit naturligt, varför måste vi då kämpa för att få det att funka? ”Man måste jobba på relationer” som det sägs. Men måste man det? Jag vill ha allt. Och jag vill ha det lätt, går det? Hmm… Och ja, det tro sjutton att man måste jobba på relationer, särskilt den typ av monogama tvåsamhetsrelationer där vår partner förväntas vara allt: vår själsfrände, kreativ sexpartner med ständig passion, psykolog när vi har det trassligt inombords, stöd vid motgångar eller konflikter, underhållare som ska få oss att skratta, sällskap i soffan och på resan/i mataffären/på middagar – och hen ska såklart vara vår bästa vän. Och sen eventuellt ska vi bo ihop och kompromissa med ordning och reda, med rutiner, att inte få tillräckligt mycket egen tid. Och ja, sen ha en smidig, respektfull och mogen kommunikation på det. För att klara av det måste man jobba hårt, så är det helt klart. Men är det syftet då? Att kämpa för att klara av att leva i den här mallen, varför ses det som mer värt än att vara fri, känna lycka, passion, äventyr och upptäcka nya saker? Äktenskapet förr i tiden etablerades ju mer av praktiska skäl, utan att nödvändigtvis föregås av förälskelse utan basen var mer ekonomisk säkerhet.
Jämställdheten har satt kvinnan fri och vi är inte länge beroende av att leva i tvåsamhet för att fungera i samhället, klara oss ekonomiskt – eller skaffa barn heller för den delen (se The Swedish Thery of Love). Men ändå hänger formen kvar. Så är ett alternativ att sänka kraven och förväntningarna kanske? Och vad händer då? Kan vi acceptera att vår partner inte fattar hur vi mår innerst inne men att vi skrattar ihop, eller att hen inte kan utmana oss intellektuellt men är en jävel i sängen.
Jag tror det finns en typ av människor som uppskattar tvåsamheten i den form som dominerar idag med exklusivitet, och kan finna lycka i det även under längre tid. Men jag tror också det finns många som är mer lagda åt äventyrshållet, och då finns en risk att relationen till slut börjar kännas som en bur. Vad gör man då? Så länge vi lever med en tro att det bara finns två sätt skapas mycket frustration och med det kommer lögner, svek, besvikelse och sorg. Jag tror fler skulle må bra av att våga se utanför boxen. Kan man som par tillåta varandra att vara med andra men fortfarande vara ihop till exempel? Jag vet inte men jag tror att vissa kan det, att skilja på den djupa kärleken och passionerat sex – det kanske inte måste gå hand i hand – för alltid? Jag tycker mig se exempel där ena partnern är rätt nöjd men där den andra blickar utåt och vill ha mer. Inte för att hen slutat älska sin partner, men att det saknas något.
Så trygghet vs frihet. Den är svår. För vi behöver alla någon sorts trygghet. I en tvåsamhetsrelation där man bestämt sig för att det är vi, där kan tryggheten frodas och det mår nog många bra av. Ömhet, omtänksamhet, närhet. Som Björn och Navid pratade om i sin poddcast på temat tvåsamhet, (där de tar upp många liknande tankar) att det är meningsfulla nära relationer som gör människan lycklig enligt studier.
Men – tryggheten som kan råda i en parrelation kan ju när som helst bytas ut mot ängslighet eller frustration. Det är inte tryggt om jag sitter uppe och är orolig när min partner är på julfest med jobbet. Det är inte tryggt om jag känner mig bortvald eller om min partner inte förstår mina behov.
Så hur ska man tänka? Vad är en kärleksrelation egentligen och måste den innebära det den inneburit förut? Måste det vara svart eller vitt? Hur ser den moderna kärleksrelationen ut? Monogamt med barn och bostadsrätt eller vilt singelliv. Jag tror att vi håller på att ta steg mot något mellanting. Jag tror att vi sakta, sakta börjar omvärdera normen men att det kommer att ta tid. Jag är inte parmotståndare och jag utesluter inte att jag kommer att ha en monogram relation, men jag tycker det är lockande att inte rita för skarpa linjer, att våga sudda ut, rita om och skapa nya förhållningssätt, att vara sann mot sig själv och sina behov och drivkrafter, och att vara öppen för nya sätt att utöva kärlek.
Ofta märker jag att när man pratar om personer man träffar, dejtar eller ligger med, att snacket ofta landar i huruvida denna person är ”the one” alltså en relationsperson, eller inte. Som att man beskriver alla positiva sidor och hur härligt det är att hänga med personen för att knyta ihop med ”men det är inget mer alltså, han är inget pojkvänsmaterial”. Men varför har vi ett behov av att så snabbt kategorisera och avfärda, alternativt hoppas på ”något mer”.
Att försöka se på relationer och möten med människor med ett helt öppet sinne är en utmaning men väldigt nyttigt och härligt tycker jag. Att träffa någon och bara vara i nuet – under en helg, en månad, eller under ett år för den delen. Och att ge den personen all frihet du kan – och lite till. Det är en sorts relation, men utan att lova och utan att kontrollera varandra. Att våga släppa på behovet av garantin som vi alltid tenderar att söka. Att veta och acceptera att detta kan ta slut när som helst och att allting kan förändras, är något som båda (eller alla inblandade parter) måste vara medvetna om. Det handlar om att ta ansvar för sina känslor i slutändan. Och det är lättare sagt än gjort, jag vet. Men bemästrar man det tror jag man kan finna fantastisk harmoni och positiva känslor, utan att tappa sig själv och utan att begränsa vare sig sin partner eller sin egen utveckling, nyfikenhet och lycka.
Med detta sagt hoppas jag inte att jag framstår som relationsanarkist eller att jag med desss ord kommer förbli ogift. Som sagt så är jag inte emot förhållanden, jag tycker det är fint och bra på så många sätt men jag ifrågasätter vissa delar av det och tycker det är intressant att vända och tänja på konceptet. Tro det eller ej men även jag är präglad av Walt Disney och drömmer om ett romantiskt bröllop en vacker dag… Vi får se.
Tack för att du läser – dela gärna med dig av dina reflektioner i en kommentar!
Love /Anna
