Fina lilla krumelur jag vill inte bliva stur
Hur vill du leva ditt liv? Vill du ha raka sträckor eller vindlande vägar på livets långa resa?
Så löd en sång vi sjöng när jag gick på folkhögskola. Ja, för där sjunger man, skriver haiku vid havet och pysslar mm. Ljungskiles folkhögskola. Jag läste den fantastiska kursen ”Världens kurs”, om global utveckling med fokus på Indien, dit vi också åkte på en tre veckor lång studieresa.
Jag lärde mig massor. Om världen. Om Indien. Och om mig själv. Nya perspektiv. Det var en fin tid skulle jag ändå säga. Och korridorslivet – ett minne av te, filmkvällar, vin, röj och tusen olika dialekter. Mitt rum på cirka tio kvadrat med slitna möbler och delat kök där det alltid stank gammal öl och bananflugorna campade i soptunnan. Det var på den tiden (2004) man ringde från en telefon i korridoren. Alltså jag känner mig så otroligt gammal. Visst, vi hade mobiltelefoner men om man skulle ringa längre samtal så ringde man från den fasta telefonen i korridoren. Tänk att jag ändå var någorlunda vuxen under denna tid (oh lord jag ÄR gammal!).
Det var från den telefonen jag gjorde slut med min kille i Stockholm. Den nya folkhögskolevärlden hade totalt slukat upp mig och mitt fokus hamnade långt ifrån vårt förhållande. Det var en ny tid. Från att ha servat östermalmstanter på H&M i Stockholm till att bli en del i detta spännande kollektiv bland fritänkande, starka, svaga, flummiga, snälla, och några till viss del vilsna själar. Hur som helst. Det var mest den där låten jag ville prata om. Min tid på folkhögskola förtjänar nog ett eget inlägg någon gång framöver.
Låten dyker upp i mitt huvud ganska ofta, speciellt när jag cyklar. Att cykla eller åka tåg, det måste väl vara de mest livskrisiga stunderna? Man får liksom feeling, känner frihet när man färdas framåt, det är någonting med det helt enkelt.
HUR VILL DU LEVA DITT LIV DÅ? Jag tycker själv det är lätt att halka in på den realistiska biten. Men om man kastar allt åt sidan, om man bara känner. Lyssnar inåt. Raderar vad som är rimligt, raderar vad som är praktiskt, raderar åldersnoja och andra käppar man lätt stoppar in i sitt eget hjul. I somras hängde jag hemma i Göteborg en vecka. Bodde hos mamma. Vilade och landade. Skissade i ett block. Och formulerade en slags vision. Den får vara där, i mitt hjärta. Och den ska få guida mig. Det är befriande att kasta bort allt och bara få känna med hela hjärtat ibland. Och även om livet inte kommer utkristalliseras exakt som den uppskissade visionen i blocket så är det ändå något att sträva efter. Det är en guide som påminner om var din passion finns, vad ditt hjärta klappar för, vilken kontext du trivs i.
Jag lever inte så konventionellt precis. Jag har inget fast förhållande, jag drömmer inte om en fast punkt. Tvärtom blir jag snarare skrämd av tanken på raka sträckor och symmetri, som fyra väggar och en trädgård. Av tanken på att stilla mig, skärpa mig, bli vuxen. Ordna upp mig. Jag dansar mer än vad jag kollar på film eller klubbar, vilket gör att jag är helt off när det gäller filmsnack och bästa restaurangerna har jag insett. Jag kan roa mig själv med snapchat-filter tills jag somnar. Jag trivs bra med mig själv, och i mitt sällskap. Jag prioriterar frihet och jag gör ofta tvärtom mot vad som förväntas. Jag skrämmer iväg killar för att jag inte blir beroende av dem. Jag säger vad jag tycker, även när alla tycker tvärtemot. Osv.
Det händer att jag reser själv till dansfestivaler eller på semester, förra året Karibien, för att jag ville dit. De senaste åren har jag märkt av en del ifrågasättande till detta leverne – det kommer råd, varningar, tips osv. Många menar bara väl tror jag, andra kanske önskar att de hade mod att leva lite friare själva. Eller lite emot samhällets normer och förväntningar snarare. För vad som gör oss fria är ju såklart individuellt. Det finns inget rätt och fel. Vi är alla olika med olika behov.
Jag själv ser på livet i perioder. Detta är något jag lärt mig av Buddha, Eckhart Tolle, och min mor. Hon brukar säga ”Anna allting är perioder” när ångesten kommer, när hjärtat krossas eller när hundra problem lägger sig på varandra som en mur. Everything changes. Allt har sin tid. Och allt kan hela tiden förändras. När som helst. Vi ska självklart våga tro, ge oss hän, tänka långsiktigt, tro långsiktigt, bygga hus om vi vill, det är inte det jag menar. Men vi ska också veta att vi är utbytbara på jobbet, att kärleken kan ta slut, att terrordåd sker överallt, att drömmar kan skifta, att nya intryck kan styra in oss på nya äventyr, nya utmaningar och nya visioner. Jag räknar med att saker förändras, i stort och smått. För jag tror det är då jag är mest sann mot mig själv och mina känslor. Och tycker livet blir lite roligare. Kanske är det också ett sätt att skydda sig mot svek, dippar och återvändsgränder. Att man inte ska ta något för givet. Och rädslan finns säkert där, men jag tror det handlar mer om en livssyn jag har utvecklat de senaste åren. Därav inte sagt att jag inte tror på commitment och kärlek. Det är vackert och jag tror det är möjligt, så länge man är sann mot sig själv. Men jag kanske inte kommer köpa radhuskonceptet. Det finns så många sätt att leva på. Och du har alltid ett val – och ansvar för att göra dig själv lycklig. Så, mitt svar blir vindlande vägar.
