En kizombie på Stureplan

Efter skönt champagne(!)häng med grymma tjejer hemma hos en kompis igår så hakade jag på en av tjejerna till Stureplan. Ni som känner mig vet att jag sällan går ut på ”vanliga ställen”. Mina helger vigs ofta åt dansen och då i halvsunkiga dansskolelokaler där vi dansar kizomba non-stop och dricker vatten ur plastmuggar. Inte så glamoröst, men fantastiskt härligt. Hur som helst, ibland kan det vara kul att vidga sina vyer. Och vara ute bland vanligt folk, en kontrast till kizombabubblan. Och kontrast är det.

Vi hoppar ur taxin och ansluter oss till nån slags VIP-kö som är mer som en stor rörig grupp av människor som står och trampar och stirrar på vakten. Det är kallt. Min nyfunna världsvana kompis drar mig fram genom högen av folk och vips är vi inne. Går uppför trappan, musiken dunkar högt och vi möts av en fullpackad lokal iklädd heltäckningsmattor, takkronor och en lång bar. Det är som en stor lägenhet och man får lite hemmakänsla. Lågt i tak, vibrerande bas. Halvdansande människor, viftande armar, vassa armbågar, blickar som inte möts.

Champagnen flödar. Snygga tjejer fyller på sina glas i mindre snygga men rika killars plånböcker. Musiken är hög så det knappt går att prata. Jag och min kompis får skrika till varandra. Klientelet består av många män. Som ser ganska likadana ut. Jeans, skjorta, kanske kavaj, blonda. Med ett champagneglas i handen som de knappt har kontroll över. Tafatta danssteg och grumlig blick. Närvaron borta. Min kompis säger att det alltid är samma folk ute, man känner igen många. Undra om jag stack ut som nykomling. Musiken är rätt bra men griper ändå inte tag i en helt och hållet. Det är nåt som fattas.

Och med jämna mellanrum knuffas man drastiskt åt sidan av nån slags vakt i kostym och öronsnäcka som ser ut som han är på bodyguard-uppdrag och nån håller på att skjutas. Men det han gör är att bereda väg för en trupp tjejer som bär en gigantisk bricka med shottar och champagne tillsammans med såna där ”tomtebloss” så hela lokalen lyses upp och vi gäster samtidigt får en chans att titta på varandra i ljusare tillstånd. Jag observerar allt detta och fascineras. Jag har svårt att ta alla dessa kulturella uttryck seriöst. Det är en ny värld. Jag och min vän dansar lite men vi är båda trötta och stannar inte så länge. Jag är tacksam för kvällen med tjejerna hemma hos min kompis, och att ha lärt känna tjejen jag var ute med, hoppas vi hänger igen. Men det här med krogen. Jag tror kanske inte det är nåt för mig. För jag vet något bättre…

Att ha hittat dansen är som att ha en hemlighet, en nyckel till en annan verklighet. Ibland låter vi maniska när vi åker på kongresser över världen stup i kvarten, när vi dansar från 23 till 7 på morgonen, när varenda jäkla helg måste genomsyras av denna kizomba. Och jag kan förstå att det nästan låter som en sekt. Men det är en annan dimension av denna värld som ger mig så mycket energi.

I dansen finns närvaron. Vi möts med närvaro och vi dansar med hjärtat. Vi är nyktra. Vi är nära varandra, känner varandras värme, rör våra kroppar tillsammans till musiken och vi flyger fram tillsammans. I kizomban dansar man ofta kind mot kind så ibland ser du ens inte din partner, utan känner bara hur det känns. Vi pratar inte utan uttrycker oss genom dansen istället. Vi är där för vår passion och vi möts utan champagne och tomtebloss emellan oss. Det är ett enkelt parkettgolv i en enkel danslokal. Det är varmt och kondens droppar från taket. Det är connection, steg, känsla, musikalitet och glädje. Och också allvarsamhet, en slags meditation för mig ibland, att bara koppla bort allt, få vara nollställd och bara dansa. Det är inget untz-untz. Det är ingen baksmälla. Det är inga vassa armbågar. Det är hjärta. Och värme. Det är därför kizomban ger så mycket endorfiner. Efter en danskväll kan jag gå hem med ett stort leende, en skön känsla i kroppen och känna mig nästan kär. Vi kommer nära varandra direkt på ett väldigt ärligt sätt. Krogen är distans. Och jag tänker att egentligen är många där för att träffas. Med en vilja att möta andra människor. Men detta kanske sker efter två flaskor champagne fem i tre i baren. Varför har vi så svårt att möta varandra?

Sofia, jag och Frida en svettig danskväll i Stockholm.

Jag är tacksam för dansen. Och för alla människor jag lärt känna där. Kizomban betyder också mycket mångfald. Så många olika bakgrunder, erfarenheter, åldrar och personligheter. Jag märker hur van jag är vid denna mångfald och vilken kontrast det blir att hänga i en kontext där den saknas.

Igår hade jag roligt, jag vill inte bara dissa krogen. Men jag tycker det är intressant att reflektera och jag vill bara förklara varför jag dansar. Nu ska jag bota min champagne-huvudvärk och peppa inför kvällen. Ni kan gissa vad jag ska göra.

PS Follow me on Snapchat for more stories IRL —–> annathefringe