The Swedish Theory of Love

Kom just innanför dörren efter ett biobesök med brorsan och Edi. The Swedish Theory of Love. Rekommenderas. Den lämnade oss alla tre med en tom och lite sorglig känsla i biosalongen när eftertexterna började rulla. Är det så illa? Är så många i Sverige så ensamma och får det oss att må så dåligt? Och är det risk att om vi tränat mycket på att vara självständiga individer så förlorar vi faktiskt en bit av förmågan att leva med andra, att kunna kompromissa, omvärdera, diskutera, att dela?

“Anna passa dig så du inte blir FÖR bekväm med att vara själv, då kommer du aldrig släppa in nån”

Jag har hört det många gånger. Och visst ligger det väl nånting i det. Det här att ha frihet, som ju står högt på listan hos många. Det har kanske sitt pris. För visst är friheten härlig, men det är också lätt att känna sig ensam. Särskilt när man precis flyttat till en ny stad och kommer hem till sin andrahandslägenhet i Tallkrogen med ofrivilliga korgstolar och furumöbler… När man slängts rakt in i minus 100 grader och snö, ett brutalt mörker, stressade människor och en tunnelbanehets där målmedvetna, stressade robotar typ trampar ihjäl en om morgnarna. Och att JAG inte kan hålla tempot, det är inte vanligt.

Filmen tar upp många uttryck av det svenska individualistiska samhället. Kvinnan som inte längre behöver mannen. Kvinnan som bara behöver vara tillfreds, hitta sin grej, ha ett bra jobb. Sedan klickar hon hem sperma från Danmark på nätet, lika lätt som att beställa shampoo från Lyko typ, med ett dygns leveranstid. Och poff! Så är mannen överflödig. Hon behöver ingen man för att skaffa familj. Eller för att vara lycklig. Eller? Detta blir lätt ett eget blogginlägg nån gång.

Filmen tar också upp det faktum att Sverige är det land med flest ensamhushåll i världen. Och att det ofta händer att människor dör ensamma. Ibland utan att bli upptäckta på ett tag. Två veckor. Två år. Ja, det händer. Hur kan det komma sig?

Jag har vänner från olika länder och har rest en del. Och jag tycker nog att den svenska mentaliteten och kulturen sticker ut. Och hur många gånger får jag inte höra “you Swedish independent woman” med en suck. Som fixar och styr upp, som i manligt sällskap också kan köpa en “runda” drinkar, som liftar, åker svarttaxi, som glatt går ut och handlar mat när solen gått ner i Karibien och männen tutar och visslar efter henne. Som åker på semester till Curacao själv i två veckor, relativt planlöst och med minimal research.

“You came here alone? You don’t know anyone here?!”

På Curacao lärde jag mig att min självständighet är bra för mig, men till en viss gräns. Det är inte alltid kul att fixa allt själv, att vara på stranden själv, att flyga i 20 timmar själv. Att inte ha nån som passar väskorna när man går på toa. Att inte äta frukost med någon på hotellet. Att inte ha nån som smörjer in ens rygg med solkräm. Och jag lärde mig den hårda vägen hur liten man kan känna sig när det blir jobbigt på andra sidan jorden, när hjärtat brister – och man är själv.

Nåja. Nog av kalla Sverige, ensamhet och självständighetens pris. Jag har börjat blogga igen, uppenbarligen! Det får vi väl glädjas åt.

xoxo kizomba girl